idaa

ett poetiskt inlägg. eller ska jag kalla det poetiskt? filosofiskt kanske? inte vet jag, men jag har iallafall tänkt analysera en låt.
the man who can't be moved - the script. den börjar ''goin back to the corner where i first saw you, i'm gonna camp in my sleeping bag, i'm not gonna move''.
han vill resa tillbaka i tiden och stanna där. han vill att allt ska vara som förut. alla har vi någon gång varit där, ångrat något och vill tillbaka för att ställa allt till rätta. tyvärr har inte en fungerande tidsmaskin blivit uppfunnen än så det går inte, men vi försöker ändå ställa saker och ting till rätta. i denhär låten, är han ''a broken hearted man'' som helst av allt på jorden vill ha tillbaka den han älskar. han tänker sitta där tills hon ser honom på tv och kommer tillbaka. alla vet att det inte fungerar så, eller?
jag tror att man hoppas. man hoppas att det ska bli så, man inbillar sig, trots att man innerst inne vet att det inte kommer bli så. någon gång hamnar man säkert där. det beror ofta på ens egna misstag, men ibland pga att man är just sig själv. och det kan man inte rå för.
många spenderar tid att fundera på, vad var det som gick snett, vad gjorde jag för fel? man kommer sällan fram till något svar, för att man antagligen bara var sig själv och det räckte inte för personen.
jag har själv varit där, jag har suttit där och funderat, men jag kom inte direkt fram till något.
sen har jag på senare dagar funderat på..hur kan man sluta älska någon? har man någonsin älskat personen då?
älskar man någon på riktigt, slutar man nog aldrig. men vad är då att älska på låtsas?
det är djupt ikväll, jag är djup ikväll.
man blir lätt det sommarkvällar som dessa. däremot ska sommaren bli djup. den ska bli djup och underbar. och helt sjukt jävla rolig.
ha en bra natt.
puss