en sommar-romans, del 1
Värmen slog emot mig som en ömt, smekande hand när jag steg ut ur det kalla flygplanet. Äntligen hade jag landat i Spanien, Alicante, där jag skulle spendera min senaste vecka. Slappa, sola, bada, äta, festa..min tankar avbröts av en väska som dunsade in i mina ben. Jag tittade förvånat ner på den militärgröna väskan och sedan ilsket upp bakom mig i trappen. En blond kille som såg otroligt skuldmedveten och generad ut sprang nerför.
- Oj, ehum, förlåt mig, gick det bra? Jag kunde inte låta bli att le. Han tog upp väskan och förde handen genom sitt ruffsiga blonda hår.
- Det är lugnt, svarade jag med ett leende. Killen hade jeansshorts, en blå-vit-randig tshirt med vita converse och brunbrända ben.
- Jag snubblade och väskan föll ur mina händer, är det säkert att det gick bra? Hans blåa ögon och rodnande kinder sa mig att situationen var extremt pinsam.
- Ja, det är helt säkert. Jag log igen. Vart ska du bo?
- Lite utanför staden, nära havet. Rodnaden började försvinna och ett leende smetas på. Dudå?
- Ungefär samma! Innan vi hann yttra några fler ord ropade någon på honom, Henke.
- Jag måste tyvärr gå, men vi kanske ses! Vad heter du förresten? Hans blåa ögon glittrade av iver.
- Felicia. Vi kanske gör det. Jag log mot honom. Fick en hand på axeln och ett ursäktande leende tillbaka.
Jag tog min vän Sofias hand och gjorde en lycklig grimas mot henne. Nu jävlar.
- Oj, ehum, förlåt mig, gick det bra? Jag kunde inte låta bli att le. Han tog upp väskan och förde handen genom sitt ruffsiga blonda hår.
- Det är lugnt, svarade jag med ett leende. Killen hade jeansshorts, en blå-vit-randig tshirt med vita converse och brunbrända ben.
- Jag snubblade och väskan föll ur mina händer, är det säkert att det gick bra? Hans blåa ögon och rodnande kinder sa mig att situationen var extremt pinsam.
- Ja, det är helt säkert. Jag log igen. Vart ska du bo?
- Lite utanför staden, nära havet. Rodnaden började försvinna och ett leende smetas på. Dudå?
- Ungefär samma! Innan vi hann yttra några fler ord ropade någon på honom, Henke.
- Jag måste tyvärr gå, men vi kanske ses! Vad heter du förresten? Hans blåa ögon glittrade av iver.
- Felicia. Vi kanske gör det. Jag log mot honom. Fick en hand på axeln och ett ursäktande leende tillbaka.
Jag tog min vän Sofias hand och gjorde en lycklig grimas mot henne. Nu jävlar.
Kommentarer
Trackback
