del 10
Jag vet inte hur länge jag hade sovit när jag vaknade. Jag visste bara att jag hade sovit djupt och länge utan att bli väckt abrupt av en hjärtslitande mardröm. Jag klev upp ur sängen och tittade ut genom fönstret. Regnet smattrade mot balkongräcket och lämnade en liten pöl under. En snabb koll på mobilen sa mig att Kim verkligen ville nå mig. Klockan var fyra och han hade ringt tio gånger. Jag lät mobilen ligga, tog mig en kopp kaffe, gick ut på balkongen och tände en cigarett. Sen Kim berättade om sin fästmö hade jag börjat röka igen. Det gjorde mig lugn och fick mig att släppa tanken på hans gulliga, lilla familj. Efter tre timmars rökande och stirrande ut i regnet tog jag kaffekoppen i handen och gick in med den i köket. Mobiltelefonen ringde igen men jag svarade inte. Jag tog av mig min vita tshirt och klev in i duschen. Kände mig som en ny människa när jag kom ut och det hade slutat regna. Telefonen fortsatte ringa var tionde minut men jag svarade inte. Kollade instinktivt på tvprogrammet, skrattade lite åt de tråkiga skämten som sades. När klockan var nio svarade jag slutligen.
- Hallå? sa jag.
- Varför har du inte svarat för?! han var så upprörd att det blev skrämmande.
- Jag ska vara ärlig mot dig, sa jag. Jag har inte orkat prata med dig.
- Ehm..nehe. Han lät ledsen.
- Men jag skulle behöva träffa dig, sa jag och hade börjat darra på rösten. Klockan tio?
- Jaha, ja okej! han lät fundersam och orolig men mindre ledsen.
- Bra, sa jag och lade på. Tog på mig mina blåa jeans, en mörkgrå tshirt med tryck på och en ljusgrå luvtröja. Jag gick ut ur lägenheten och gick. Jag vet inte hur långt jag gick, men jag märkte inte att det hade börjat regna förrän min telefon ringde. Klockan var tio över tio och jag var två minuter ifrån hans lägenhet.
- Vart är du? frågade han orolig igen.
- Kom ut, sa jag. Vill prata med dig ensam.
- Ja, jag kommer. Han lade på och jag ökade på stegen precis som jag gjort för två månader sen. Jag var blöt i håret nu, och det regnade mer.
När han kom över gatan så kollade jag ner, tårarna var påväg igen. Och klumpen i magen hade växt till sig igen. Han såg så orolig ut och hans gulliga rynka var i pannan. Han kastade sig över mig och viskade att han varit så orolig hela dagen och att han saknat mig hela dagen.
- Du är alldeles blöt ju, kan vi inte gå in och prata? sa han och log ett försiktigt leende.
- Nej, jag vill inte. Jag bet ihop en stund för att inte börja gråta. Du har inte sagt något till henne än va?
- Nej, men jag planerar att göra det imorgon. Han studerade mig med sina oförstående, grön-bruna ögon. Vad är det Ellen?
- Jag vill inte att du lämnar din familj. Jag vill att du stannar hos dem och lever med dem. min röst började darra igen. Du älskar Mia, och framförallt lilla Linnea! Jag vill inte att du ska välja mig.
- Men jag älskar dig mer, nästan viskade han. Jag visste inte om han grät för han var lika drypande våt som han var första gången vi stod ute i regnet.
- Jag älskar dig Kim, men jag orkar inte. Du och jag är inte menade att vara med varandra. Jag hade börjat gråta och snyftade fram orden.
- Det är inte rättvist, viskade han. Det borde vara du och jag.
Klumpen i halsen brände. Innan jag kysste honom farväl och gick därifrån citerade jag orden jag hört i kentlåten dagen innan.
- ''Inga lyckliga slut, så glöm alla sagor och låt fyllorna slåss om det lilla som lämnats kvar, låt det va''
- Hallå? sa jag.
- Varför har du inte svarat för?! han var så upprörd att det blev skrämmande.
- Jag ska vara ärlig mot dig, sa jag. Jag har inte orkat prata med dig.
- Ehm..nehe. Han lät ledsen.
- Men jag skulle behöva träffa dig, sa jag och hade börjat darra på rösten. Klockan tio?
- Jaha, ja okej! han lät fundersam och orolig men mindre ledsen.
- Bra, sa jag och lade på. Tog på mig mina blåa jeans, en mörkgrå tshirt med tryck på och en ljusgrå luvtröja. Jag gick ut ur lägenheten och gick. Jag vet inte hur långt jag gick, men jag märkte inte att det hade börjat regna förrän min telefon ringde. Klockan var tio över tio och jag var två minuter ifrån hans lägenhet.
- Vart är du? frågade han orolig igen.
- Kom ut, sa jag. Vill prata med dig ensam.
- Ja, jag kommer. Han lade på och jag ökade på stegen precis som jag gjort för två månader sen. Jag var blöt i håret nu, och det regnade mer.
När han kom över gatan så kollade jag ner, tårarna var påväg igen. Och klumpen i magen hade växt till sig igen. Han såg så orolig ut och hans gulliga rynka var i pannan. Han kastade sig över mig och viskade att han varit så orolig hela dagen och att han saknat mig hela dagen.
- Du är alldeles blöt ju, kan vi inte gå in och prata? sa han och log ett försiktigt leende.
- Nej, jag vill inte. Jag bet ihop en stund för att inte börja gråta. Du har inte sagt något till henne än va?
- Nej, men jag planerar att göra det imorgon. Han studerade mig med sina oförstående, grön-bruna ögon. Vad är det Ellen?
- Jag vill inte att du lämnar din familj. Jag vill att du stannar hos dem och lever med dem. min röst började darra igen. Du älskar Mia, och framförallt lilla Linnea! Jag vill inte att du ska välja mig.
- Men jag älskar dig mer, nästan viskade han. Jag visste inte om han grät för han var lika drypande våt som han var första gången vi stod ute i regnet.
- Jag älskar dig Kim, men jag orkar inte. Du och jag är inte menade att vara med varandra. Jag hade börjat gråta och snyftade fram orden.
- Det är inte rättvist, viskade han. Det borde vara du och jag.
Klumpen i halsen brände. Innan jag kysste honom farväl och gick därifrån citerade jag orden jag hört i kentlåten dagen innan.
- ''Inga lyckliga slut, så glöm alla sagor och låt fyllorna slåss om det lilla som lämnats kvar, låt det va''
Kommentarer
Postat av: Maria
nae va sorligt! :(
men fortsätt skriv, du är grym på det! :D
Postat av: LINNÉA
du är ju skitduktig!!!!
Postat av: Linnea
riktigt bra :)
Trackback
